Som många kanske redan vet så är det shale eller tight oil från USA som hitintills hållit oss med näsan över ytan när det gäller Peak Oil eller närmare bestämt då Permian då Usa och världen numera har alla ägg i samma korg.
Ni som vart med ett tag på börssnack kanske kommer ihåg att jag för många år sedan förde tesen att produktion per horisontell fot minskar och att detta bara maskerades av att man borrade längre och längre brunnar och enbart snackade om ”initial production”. Det var länge en teori dock hävdar jag (såklart) att det var en kvalificerad gissning, och nu sprang jag på lite intressant faktiskt hård data som stödjer detta.
Detta ovan är faktisk produktion för EOG som räknas som NR1 producenten i Permian, det är alltså best in show vi tittar på ovan och graferna är inga uppskattningar utan exakta redovisade produktionssiffror per brunn som slagits ut och gett dessa produktionskurvor och snitt/år när brunnar färdigställdes. Tjocklek på grafer representerar antal brunnar, tjockare = fler brunnar satt i produktion det året. Datan kommer från Shaleprofile.
Nåväl, tittar man på graferna så ser man att från 2015 till 2016 så ökade produktionen i snitt ganska ordentligt per brunn och ”ultimate recovery” ser även den ut att få sitt bästa år för brunnar satta i produktion 2016.
2017 och 2018 händer något, snittet börjar nu för första gången att gå bakåt, dvs snitt brunnen för 2017 och 2018 kommer producera mindre än snittbrunnen för 2016, en del av detta kan man kanske tillskriva att man borrat fler brunnar detta år och att 2016 var lite av ”cherry picking” år. Men man kan även se att 2018 är sämre än 2017 i snitt på ungefär samma antal brunnar. Det handlar alltså om att EOG nu i snitt har sämre och sämre geologi kvar att borra nya brunnar i, vilket såklart innebär att break even priserna per brunn stiger och deras ekonomi blir allt sämre för nya brunnar samtidigt som gammal produktion rasar.
Jag väntade lite med ”bomben” till slutet med flit med, kurvorna ovan är inte normaliserade för längd. Okej??…
Det innebär alltså att verkligheten är ännu värre än vad som går att utläsa i ovanstående grafer då längden på horisontala brunnar hela tiden ökat med åren innebär det att snittet för längden på brunnar för 2018 är längre än snittet för längden på en brunnarna från 2017, 2016 etc.
Man producerar numera alltså sämre i snitt trots att brunnarna i snitt är längre. Applicera detta på övriga producenter med skuldberg, vem är villig att kasta in mer pengar i elden? Om ingen gör detta kommer produktionen att missa tillväxtmålen snabbt, jag är ganska säker på att det blir uppenbart att Permian missar redan i år ganska ordentligt.
Ovan ekorrhjulet visualiserat, till vänster decline rates PER MÅNAD, dvs varje månad måste nu ca 6% av nuvarande produktion i Permian ersättas med ny produktion enbart för att ligga kvar på platå. Total produktion är lite över 4.2M fat per dag vilket ger = 4200000*0,06= 252000 fat per dag som alltså numera måste tillkomma varje månad i form av ny produktion för att totala produktionen inte ska falla. För att den ska öka måste alltså mer än 250.000 fat ny produktion per dag komma online varje månad, sug på den. Det är alltså ett halvt Johan Sverdrup som ska komma online varje månad enbart för att produktionen ska ligga kvar på platå för Permian och det blir värre och värre ju mer produktionen ökar. Bara en tidsfråga innan vi når en fysisk gräns på något ställe geologi, vägar, arbetare, sand, vatten om nu inte kapitalet sinar först.